Cannabiskultur på Jamaica

Hur cannabis kom till ön

Jamaicansk kultur och cannabiskultur sitter ihop på ett sätt som knappt finns någon annanstans i världen. Följ med på en resa genom tiden där vi spårar de verkliga rötterna till Jamaicas weedkultur. Vi har fakta klara, så rulla en spliff eller packa en pipa – vad du än föredrar – för nu är det dags att gå full Rasta.

Som i många tidigare kolonier inom det brittiska imperiet präglas öns historia av folkmord, förtryck och slaveri. Att cannabis hamnade på Jamaica var knappast ett projekt från imperiets sida; i stället fördes den heliga örten hit av indiska kontraktsarbetare i mitten av 1800-talet.

År 1810 avskaffade britterna slaveriet efter minst 200 år av människohandel, även om många irländska historiker skulle hävda att det snarare rör sig om runt 700 år. Förslavade människor från Västafrika skeppades regelbundet till Jamaica för att arbeta på sockerplantagerna ända fram till 1838, då ett slavuppror till slut tvingade fram frigivning.

Plantageägarna stod plötsligt utan en till synes oändlig tillgång på arbetskraft och hamnade i en arbetskraftskris. Imperialisterna hade ett verkligt problem – som ersattes av något som knappt var bättre. Under perioden 1845–1917 skickades ungefär 40 000 indiska kontraktsarbetare till Jamaica för att slita på markerna. För att stå ut hade de i praktiken bara hasch, och det var dessa utsatta människor som satte de första cannabisfrön i jamaicansk jord.

GANJANS ETYMOLOGI

Ursprunget till ordet ”ganja” kommer faktiskt från sanskrit. Indier som talade hindi tog med sig Cannabisfrön och namnet på örten till Karibien.

Mötet mellan indisk och afrikansk kultur på ön lade grunden för Jamaicas ganjakultur. Snart skulle dock weedets växande popularitet bland de lägre samhällsskikten vändas mot lokalbefolkningen av den imperialistiska makteliten.

Opiumlagen från 1913 innehöll särskilda bestämmelser som i praktiken innebar ett totalt förbud mot ganja. Lagen användes som ett verktyg för att slå mot fattiga jamaicaner som rökte weed: straffet för enbart innehav var ”ett bötesstraff som inte överstiger hundra pund och, vid utebliven betalning, fängelse med eller utan straffarbete” – vilket motsvarar cirka 12 000 € i 2017 års penningvärde.

Det säger sig självt att många fattiga svarta jamaicaner hamnade bakom galler och tvingades knacka sten, helt i onödan.

År 1948 blev regeringen rejält skakad av en växande religiös rörelse som hade en tydlig koppling till ganja, trots att den var kriminaliserad. Som svar drev man igenom Dangerous Drugs Act från 1948.

Denna klasskampslag gav domstolarna befogenhet att i praktiken begrava en weedrökare under fängelset och/eller frånta personen alla tillgångar.

Den avskyvärda delen om ganja slog fast att en gärningsperson kunde räkna med att ”vid fällande dom i en Circuit Court, bötfällas med inte mindre än femhundra dollar för varje uns ganja som domstolen anser utgör föremålet för brottet, eller dömas till fängelse i en tid som inte överstiger trettiofem år, eller till både böter och fängelse”.

RASTAFARIKULTUR

Flytten satte ändå inte stopp för folk, och ganja blev en självklar del av den jamaicanska kulturen. Rastafarirörelsens rötter på Jamaica sträcker sig tillbaka till 1930-talet, och den är definitivt inte bara en religion – det är också en samhällsrörelse.

Marcus Garvey, själv född på Jamaica, och den svarta frigörelsekampen hade utan tvekan stort inflytande. Men rastafaris främsta ledare var deras ”King of Kings, Lord of Lords, Conquering Lion of the Tribe of Judah”: kejsar Haile Selassie I av Etiopien. Han regerade 1930–1974, fram till sin död.

Innan han besteg tronen 1930 bar han titeln Ras (kung) Tafari, och ”den Högste” vördas än i dag inom rastafarikulturen som en Kristusgestalt i mänsklig form.

Rastafaris heliga bok är också Bibeln, även om den anses vara förvanskad, och Sion (Etiopien) är deras ”förlovade land”. Den materialistiska västerländska världen förkastas och kallas ”Babylon”.

Precis som Jesus var kejsaren också symbolen för en blandning av monoteistisk tro och radikal politik. Pan-afrikansk enhet och höjd medvetenhet var kärnan i budskapet – och det var just detta den jamaicanska staten fruktade.

Rastafarikultur är mycket mer än dreadlocks och ganja. Rastafari har utvecklat ett eget sätt att tala i linje med sin upplyftande filosofi och ser orden som något kraftfullt. En rasta matar inte negativa krafter med sina ord.

En rastafari undviker till exempel ord som ”understand” eller ”undertake”; i stället laddas språket med positivitet genom att byta ut ”under” mot ”over” – som i ”overstand” och ”overtake”.

Att lägga till ”I” framför ord är också typiskt rasta-slang, och att ge ord nya betydelser är vanligt – banan kan till exempel bli ”inana”. ”I” står för Jah (Gud), och när det förs in i språket skapar det en gudomlig koppling till en högre kraft i rastafaris vardagstal.

Givetvis är ganja ett sakrament för rastafari – till och med att skicka den heliga örten i en viss riktning bär betydelse. En ”reasoning”-stund är både ett terapeutiskt gemensamt ganjarökande och en gemenskap med Jah, allt i ett.

Att låta den gå medsols kopplas ofta till samtal om moraliska dilemman och frågor, medan en rotation motsols är förbehållen krigstida tonläge.

Ganja har också, självklart, en plats i rastafaris ceremoniella firanden. En ”binghi” eller ”grounation” fungerar i praktiken som en rasta-helgdag och högtid. Ganjabruket ackompanjeras av en blandning av sång, dans och bön.

BOB MARLEY

Bob Marley blev en legend redan under sin livstid – en sällsynt kombination av artist och förkämpe som bara dyker upp en gång per generation. Från enkla förhållanden, född 1945, med barndomsår i Nine Mile och tonåren i Trenchtown, växte han till att bli en kulturell ikon.

Det var i 1960-talets Trenchtown som Bob Marley, Bunny Wailer och Peter Tosh lade grunden till det som skulle bli reggaens framtida sound och bildade ett band. Bob föddes som katolik, men konverterade till rastafarianismen 1966.

Det blev en vändpunkt i Bobs liv; där föddes den vackra symbiosen mellan musik och marijuana som skulle ta honom hela vägen till stjärnstatus. Legendens inflytande är fortfarande starkt även på 2000-talet.

Den 26 februari 2015 – på det som skulle ha varit Bobs 70-årsdag – avkriminaliserades ganja på Jamaica, och som en passande hyllning legaliserades till slut även medicinsk och religiös användning.

Och när vi ändå är inne på legalisering kan vi slänga in lite kuriosa. Visste du att den berömda Bob Marley-låten ”Legalize It” egentligen är en Peter Tosh-låt, skriven och framförd 1979 – ungefär fem år efter att The Wailers gått skilda vägar? Det stämde, och det var nyheter för oss också.

Nya lagar

Efter att Dangerous Drugs (Amendment) Act 2015 antogs hölls en högtidlig, historisk ceremoni den 29 april 2015 vid University of the West Indies. För första gången i Jamaicas historia sattes en ensam cannabisplanta lagligt i jorden.

Den nya lagstiftningen lär varken påverka den genomsnittliga jamaicanens ganjakonsumtion nämnvärt åt något håll eller leda till någon stor våg av nya ganjarökare.

I stället är lagen ett första steg mot en livskraftig, legal cannabismarknad. Även om internationella traktatförpliktelser fortfarande sätter käppar i hjulen för global handel kan en inhemsk bransch ändå blomstra.

Turismen är en av Jamaicas viktigaste inkomstkällor, och en ny boom av ganjavänliga boenden och semesterupplägg är redan i full gång.

Konceptet ”Bud & Breakfast” är redan mycket populärt bland turister från USA. Jamaica står på tröskeln till en grön revolution som kan göra denna lilla önation till en tung aktör på den kommande globala ganjamarknaden.

Luke Sholl

Luke Sholl har i över ett decennium skrivit om cannabis, cannabinoiders potential för välmående och naturens positiva inverkan. Genom samarbeten med flera cannabinoidfokuserade publikationer publicerar han en bredd av digitalt innehåll, baserat på gedigen teknisk kunskap och noggrann research.

Läs hela biografin