Det misslyckade kriget mot droger – en sammanfattning

För att förstå vilken påverkan – och vilket misslyckande – USA:s War on Drugs innebar behöver man först förstå hur landets relation till psykoaktiva substanser har förändrats över tid. Ett användbart sätt är att dela in historien i två mycket ojämna epoker: tiden före första världskriget och tiden efter.

Många av USA:s urfolk hade – och har fortfarande – heliga band till inhemska växter, däribland psykoaktiva droger som cannabis, peyote och svampar. De här växterna var – och är – centrala i andliga och sociala ceremonier, men också i vardagslivet.

Efter koloniseringen och genom hela 1800-talet präglades synen på droger av en relativt liberal inställning. Samtidigt som man var medveten om att ämnen som opium kunde användas i rekreationssyfte, gavs heroin mot andningsbesvär, kokain var en naturlig ingrediens i Coca-Cola och morfin skrevs ofta ut av läkare som smärtlindring.

Från beskattning till förbud

Den senare halvan av USA:s relation till droger har mindre att göra med själva första världskriget och desto mer med nykterhetsrörelsens genomslag och den efterföljande förbudstiden.

Runt sekelskiftet 1900 började delstater införa skatter på droger eller begränsa dem till enbart medicinskt bruk. Därför förbjöd 1909 års Smoking Opium Exclusion Act opium för rökning, samtidigt som det fortfarande var tillgängligt som läkemedel.

År 1914 införde kongressen Harrison Act för att reglera och beskatta produktion, import och distribution av kokain och opiater. 1917 följde alkoholförbudet tätt efter när kongressen antog det 18:e tillägget och National Prohibition Act (även kallad Volstead Act).

Marihuana Tax Act

Mellan 1917 och 1933 upprätthölls förbudstiden med järnhand, och den bidrog till en religiös och moralisk aversion mot droger. Samtidigt fick många soldater som återvände från första världskriget morfin mot sina skador, vilket i sin tur ledde till en kraftig ökning av beroende.

När Federal Bureau of Narcotics bildades 1930, tillsammans med Uniform State Narcotic Drugs Act, följde fler försök att reglera och beskatta missbruket av narkotika – enligt uppgift för att motverka beroende. Detta förstärktes ytterligare av USA:s första cannabisslag, som infördes 1937. “Marihuana Tax Act” lade en skatt på försäljning av cannabis, hampa och marijuana, utan att kriminalisera innehav eller bruk av marijuana.

Hur gick USA då från relativt milda drog- och narkotikalagar till dagens repressiva och straffinriktade politik? En stor del av ansvaret kan med rätta läggas på en enda person: president Richard Nixon.

De fula orsakerna bakom kriget mot droger

När Nixon tillträdde 1969 tog han över ett USA som befann sig mitt i ett utdraget Vietnamkrig. Landet var fortfarande skakat av mordet på JFK 1963 och mordet på hans bror Robert 1968. Det var, på många sätt, en tid av social oro och spänningar i USA.

Nixon hade vunnit valet med mycket liten marginal och siktade på omval 1972. År 1971 lyfte han fram drogberoende som ett nationellt nödläge. Genom att rama in frågan som ett "krig" mot droger kunde han begära 84 miljoner dollar till "akuta åtgärder". Men sanningen är att kriget mot droger handlade om mer än missbruk.

Det fungerade i praktiken som ett politiskt verktyg. Rekreationellt drogbruk var särskilt utbrett i två grupper: den antikrigsinriktade vänstern och svarta amerikaner. Ingen av dessa grupper stödde Nixon, och kriget mot droger gav honom ett sätt att slå mot politiska motståndare och samtidigt aktivt misstänkliggöra dem.

Det här är inte någon konspirationsteori. I en intervju från 1994 med journalisten Dan Baum var Nixons inrikespolitiske chef John Ehrlichman tydlig med varför administrationen behövde täckmanteln "kriget mot droger".

"Vi visste att vi inte kunde göra det olagligt att vara emot kriget eller att vara svart, men genom att få allmänheten att förknippa hippies med marijuana och svarta med heroin, och sedan kriminalisera båda hårt, kunde vi störa de här grupperna. Vi kunde gripa deras ledare, göra räder i deras hem, slå sönder deras möten och svartmåla dem kväll efter kväll i nyheterna. Visste vi att vi ljög om drogerna? Självklart gjorde vi det".

Visste vi att vi ljög om drogerna? Självklart gjorde vi det".

Resultatet? Nixon vann valet 1972 med jordskredsseger.

ÅTGÄRDER FÖR ATT KONTROLLERA DROGANVÄNDNING OCH HANDEL

Nixons narkotikapolitik införde strikta lagar, hårda straff för rekreationsbruk och inrättandet av specialiserade brottsbekämpande myndigheter. Det satte tonen – inte bara för USA:s inhemska narkotikapolitik, utan också för hur landet skulle påverka andra länder.

Antidrogpolitik i USA

Controlled Substances Act (CSA) undertecknades 1970 och skapade ett system där droger delades in i fem tydliga nivåer, så kallade scheman. Indelningen utgår från hur en substans kan användas medicinskt, samt hur stor risken är för missbruk.

Den högsta nivån, Schedule I, omfattar substanser som anses vara mest beroendeframkallande och ha minst medicinsk nytta. Här återfinns bland annat heroin, LSD, MDMA och cannabis. Den lägsta nivån, Schedule V, inkluderar exempelvis hostmedicin som innehåller kodein.

I juni 1971 hade Nixon kraftigt ökat de federala anslagen till myndigheter som arbetade med narkotikakontroll. Samtidigt infördes hårdare straff, som obligatoriska fängelsestraff för narkotikabrott, och Special Action Office for Drug Abuse Prevention bildades. År 1973 lanserade Nixon Drug Enforcement Administration (DEA).

Under 1980-talet, med Ronald Reagan och George H.W. Bush som presidenter, fortsatte linjen att fördöma drogbruk och straffa gärningspersoner hårt. Reagans Comprehensive Crime Control Act från 1984 satte i praktiken stopp för det utbredda rekreationsbruket av cannabis och introducerade både obligatoriska minimistraff och civil förverkande av tillgångar. Mellan 1980 och 1984 ökade driftbudgeten för FBI:s enheter för narkotikabekämpning från 8 miljoner till 95 miljoner dollar.

ONDCP, Office of National Drug Control Policy, inrättades 1988 och sjösatte 1989 års National Youth Anti-Drug Media Campaign. Med stöd från både president Bush och Clinton skapades posten som direktör för ONDCP och rollen uppgraderades senare till kabinett-nivå. Finansiering för myndigheten säkrades genom Treasury and General Government Appropriations Act från 1998.

INSATSER I ANDRA LÄNDER

Samtidigt som Nixon hävdade att han ville minska USA:s inblandning i konflikter utomlands blev själva idén om ett ”krig mot droger” en praktisk täckmantel för amerikanska militära och paramilitära insatser. USA:s engagemang i andra länder, under förevändningen att bekämpa droger, innebar enorma flöden av biståndsmedel, utrustning, utbildning och personal – något som påverkade den inrikespolitiska utvecklingen och användes för att motverka vänsterorienterade uppror och gerillarörelser.

Även CIA har hamnat i skottgluggen efter uppgifter om narkotikahandel. Det har framförts att myndigheten ska ha varit inblandad i smuggling från tidigt 60-tal och ända in på 2000-talet. Bland anklagelserna finns påståenden om heroinaffärer i Gyllene triangeln samt om att ha drivit nätverk för narkotikasmuggling i Mexiko, Honduras, Nicaragua, Panama och Venezuela.

Konsekvenserna av kriget mot droger

Kriget mot droger har orsakat oåterkalleliga skador i USA – både på hemmaplan och för den vetenskapliga utvecklingen.

SOCIOEKONOMISK PÅVERKAN

Nixons försök att rikta in sig på vissa sociala grupper har skapat en omfattande socioekonomisk obalans. Det fortsatte in på 90-talet, då narkotikarelaterade straff drabbade den svarta befolkningen och andra låginkomstgrupper oproportionerligt hårt.

Den politiska följdeffekten av obligatoriska minimistraff i fängelse har lett till att allt fler unga färgade amerikaner frihetsberövats och berövats sina medborgerliga rättigheter. Beroende på delstat kan det innebära att rösträtten tas bort permanent, och att möjligheter till utbildning, arbete och bostad begränsas ytterligare för grupper som redan är underrepresenterade.

Påverkan på skattebetalarna

En studie från 2008 av Harvard-ekonomen Jeffrey A. Miron menar att USA skulle kunna spara totalt omkring 41,3 miljarder dollar om kriget mot droger avvecklades. När han vägde samman kostnader för brottsbekämpning och fängelser med de potentiella vinsterna av att beskatta lagliga droger drog Miron slutsatsen att skatteintäkterna skulle kunna öka med 46,7 miljarder dollar.

Påverkan för odlare

På global nivå har USA:s försök att stoppa att droger importeras eller används haft enorma konsekvenser för bönders försörjning. I Sydamerika har kokabladet till exempel länge använts i traditionella sammanhang – spirituellt, medicinskt och som näringstillskott. Trots det drevs USA:s politik för att utrota koka igenom utan att erbjuda odlarna ett realistiskt alternativ att ställa om till, och den upprätthölls med stöd av den amerikanska militären. Resultatet har blivit att många bönder har lämnats utan mat, inkomst och framtidsutsikter.

Kriget mot droger: ett totalt misslyckande?

Att drogförbudet är ineffektivt går knappast att överdriva, och konsekvenserna i olika samhällen är djupgående. En strikt förbudslinje har i praktiken haft liten effekt på den globala tillgången på droger, men har samtidigt påverkat mänskliga rättigheter, internationell säkerhet, nationell utveckling och folkhälsan negativt.

Enkelt uttryckt: kriget mot drogerna är ett totalt misslyckande. Det bidrar inte till samhällets hälsa och trygghet – snarare förvärrar det problemen.

I grunden beror misslyckandet på att man lagt alldeles för lite fokus på beroendebehandling – och på rasism. När merparten av resurserna går till polisinsatser och straff har staten misslyckats med att skapa meningsfulla satsningar på vård, stöd och en verklig strategi för att minska drogbruk.

Samtidigt syns i Europa en tydligare återgång till sunt förnuft. Genom att prata om ansvarsfullt bruk och lyfta skademinimering kan de negativa följderna av drogbruk minskas kraftigt.

I Nederländerna ses drogbruk inte främst som en juridisk fråga. I stället för att prioritera bestraffning har den nederländska staten öppnat verksamheter där personer som använder droger kan vistas i rena och säkra miljöer. Resultatet har blivit lägre dödlighet och minskad spridning av virus som hiv och hepatit C. Länder som Tyskland, Spanien, Kanada och Norge har startat liknande initiativ, vilket signalerar en förändring i hur vi ser på droger.

I stället för att lägga miljarder på verkningslösa straffåtgärder är det hög tid att kräva ett slut på kriget mot drogerna – och i stället satsa på en framtid med ansvarsfullt, medvetet och fredligt drogbruk.

Steven Voser

Steven Voser är en oberoende cannabisjournalist med över 6 års erfarenhet av att skriva om allt som rör cannabis – från hur man odlar den och hur man bäst njuter av den, till den snabbt växande branschen och den otydliga juridiska spelplanen som omger den.

Läs hela biografin