Soma: Den uråldriga entheogenen

Ett av de stora mysterier som i århundraden har förbryllat forskare är identiteten bakom en substans som kallas Soma—en gåva till gudarna som åts och dracks av vediska präster under de tidiga indoariernas religiösa ceremonier. De enda källorna vi har, över tre tusen år gamla, beskriver den som saften från en växt med starkt berusande effekt, kapabel att framkalla närmast gudomliga sinnestillstånd. Men vad var egentligen Soma? Många fortsätter att spekulera—och vi tänkte därför själv ta en närmare titt!

Ursprung

Soma fördes till Indien i samband med migrationer mellan 2 100 och 1 500 f.Kr., tillsammans med en gren av det indoeuropeiska spr e5ksystemet som kallas sanskrit. Enligt deras egna skildringar var de ett h e5rdlevande folk: stordrickare och stridslystna, k f6tt e4tare, boskapssk f6tare och h e4stuppf f6dare. De kuvade alla som stod i deras v e4g och, enligt senare hypoteser fr e5n arkeologer baserade p e5 kol-14-datering, var det troligtvis de som f f6rst f6rde Mohenjo-Daro e5r 1 500 f.Kr. e4 a0den stora staden i Induscivilisationen.

Som m e5nga er f6vrare blev de till slut uppslukade av dem de hade besegrat, som var mer civiliserade e4n de sj e4lva. Men spr e5ket f f6rblev dominerande och spreds med tiden, och detsamma g e4llde deras religion, som de h f6ll fast vid med stor h e4ngivenhet. Religionen kretsade kring flera naturgudar: Indra, den fr e4mste guden som kastade blixtar; Agni, eldens gud; Varuna, uppr e4tth e5llaren av den universella ordningen; solguden; och en m e4ngd mindre gudomligheter e4 a0en gudav e4rld, ungef e4r som hos de antika grekerna. Hymnerna till dessa gudar blev en central del av den ur e5ldriga litteraturen som kallas Vedorna, och i Rigveda, den e4ldsta av Vedab f6ckerna, finns en omfattande samling hymner till e4gnade Soma, som uppenbarligen hade f e5tt status som en gud.

Faktum e4r att en hel bok i Rigveda e4 a0etthundrafjorton hymner e4 a0 e4r helt v e4rd e5t guden Soma. Enligt dessa vediska k e4llor var Soma en v e4xt med stj e4lk, men utan n e5gon omn e4mning av blad, som bara v e4xte i bergen, som kunde vara r f6daktig till f e4rgen och som kopplades till solen och m e5nen. Vid de vediska offerriterna st f6ttes stj e4lkarna med stenar f f6r att pressa fram saften. Den silades sedan genom filter och blandades med ostmassa, mj f6lk och kornvatten, eller honung. En del h e4lldes p e5 offereldarna och en del drack pr e4sterna sj e4lva. Under p e5verkan av drycken uttryckte sig de vediska poeterna i storstilade, vidlyftiga ordalag, och i Rigveda e5terkommer Soma st e4ndigt e4 a0ibland med en gl f6d som n e4stan kan uppfattas som hallucinatorisk. Se exempelvis hymn 48 i bok VIII av Rigveda:

Vi har druckit Soma, vi har blivit od f6dliga, vi har n e5tt ljuset, vi har funnit gudarna.
Vad kan fienden nu g f6ra f f6r att skada oss, och vilken illvilja kan d f6dliga hysa, o Soma
Tr e4d in i v e5rt hj e4rta. N e4r du dricks, o Droppe, var som en mild far, o Soma, mot sin son.
Som en klok v e4n mot en v e4n, o Vidstr e4ckte. F f6rstor, o Soma, v e5ra liv f f6r livets skull.
Med din safts livgivande ande m e5 vi f e5 dela, s e5som det vore, ett arv fr e5n f e4derna.
O Soma, f f6rl e4ng v e5ra liv, liksom solen f f6rl e4nger v e5rdagarna.

F f6rsvinnandet

Redan medan den sista delen av Rig Veda fortfarande höll på att färdigställas försvann somaväxten ur texterna, och den dök inte upp igen under perioden med vediska kommentarer som kallas brahmanas (kring 800 f.Kr.). Den fortsatte att vördas, men man började använda ersättningar – och det finns uppteckningar om vilka dessa var. Tydligen var de vanligaste någon variant av växterna Periploca, Ephedra och Sarcostemma (den sistnämnda släkt med sidenört) – växter som på ett ungefär stämmer med beskrivningen av soma genom att de i princip saknar blad och har saft samt ”knölar”. (I skrifter från tiden efter veda beskrevs somaväxten ofta som en vallī, alltså en klätterväxt).

Andra ersättningar var gräs, blommor, trädsaft, frukten från det heliga banyanträdet och odlad hirs. Ingen av dessa är berusande, och användningen var troligen helt och hållet ceremoniell. Strax efter 1 0000 f.Kr. användes soma inte längre i ritualerna, men den hade inte glömts bort. I dagens Indien är de vanligaste ersättningarna sidenörtsliknande växter och ett väldoftande gräs som säkert är bekant för våra läsare, uppkallat efter Hindu Kush.

Mysteriet

När europeiska forskare upptäckte Vedaskrifterna under 1800-talet uppstod en hel del förvirring kring somaväxten. Vissa menade att den bara var en smaksättare – ungefär som humle – som tillsattes i en jäst dryck, som öl. Andra trodde att det kunde ha rört sig om mjöd, alltså jäst honung. Även den vilda afghanska druvan och harmala (bergssyrianruta) lyftes fram som möjliga kandidater. Den välkände brittiske arkeologen Sir Aurel Stein förde fram teorin att somaväxten kunde vara vild rabarber – en växt som stämde in på beskrivningarna genom sina köttiga, rödaktiga stjälkar och det faktum att den bara växer i bergen. Men rabarberjuice är inte berusande, och dess egenskaper är inte av det slag som skulle ha fått de vediska poeterna att brista ut i sådan hänförd lovsång och extas. En annan hypotes fick också stort stöd: att soma var en dryck i stil med dagens indiska bhang, en cannabisblandning som fortfarande används i ritualer och offer till gudinnan Durga.

Hypotesen

Mysteriet förblev olöst. Men i mitten av 1950-talet hamnade det i blickfånget hos R. Gordon Wasson – en amatörmykolog, och dessutom en envis sådan – som länge hade intresserat sig för hallucinogena svampar. Wasson hade först varit journalist och senare vice vd på J.P. Morgan. Under hela sin bankkarriär studerade han svamp, efter att ha blivit introducerad till ämnet av sin ryska fru Valentina, som kände väl till och uppskattade de ätliga arterna.

Wasson drev sin hobby – eller sin andra karriär – med stor iver. Han reste till Mexiko under regnperioden tio år i rad för att studera svampbruk i de avlägsna bergstrakterna i inlandet. Där hittade han, och provade, regionens heliga svamp. Den var utan tvekan hallucinogen. Den framkallade ett tillstånd av vaken ro där syner uppträdde, följt av en djup sömn. Han hade läst antropologiska rapporter om norra Sibirien, där de inhemska shamanerna nästan utan undantag drack saften från Amanita muscaria för att försätta sig i trans. Men den mexikanska svampen tillhörde inte Amanita muscaria – röd flugsvamp – eller dess familj. Wasson lärde känna Aldous Huxley, som hade experimenterat med de mexikanska svamparna, och de talade ofta om dem. Huxley tycks ha tänkt att Soma kan ha varit en hallucinogen svamp.

I ”The Island”, en roman han skrev strax före sin död, skildrade han ett jordiskt paradis som påminner om Indien, där alla var lyckliga och alla drack saften från en gul svamp. Men tanken att Soma kunde ha varit en svamp hade ännu inte slagit Wasson. När den väl gjorde det, några år senare, föll mycket av det han lärt sig plötsligt på plats. Med hjälp av vänner som kunde sanskrit – några av dem specialister på vedisk litteratur – påbörjade han en omfattande genomgång av Veda-texterna, särskilt Rigveda, med dess många hänvisningar till Soma. Han anlitade Dr Wendy Doniger O’Flaherty, då vid University of London, för att sammanställa ett referat av de vediska passagerna, och han rådfrågade den numera avlidne Louis Renou, den stora franska Vedaforskaren. När Wasson avslutade sin research hade han en ansenlig mängd material som pekade på att Soma inte bara var en svamp, utan närmare bestämt just den Amanita muscaria som fortfarande konsumeras än i dag av människor i norra Sibirien.

BEVISET

Bevisen – eller indicierna – för hypotesen var komplicerade och ledde Wasson in i en rad olika områden, däribland lingvistiken. Underlaget bestod av följande iakttagelser: I de vediska skildringarna av Soma – som är knapphändiga, även om de poetiska tankarna kring den är slående storslagna – nämns inte blad, frön, frukter, blommor eller rötter som hör till någon klorofyllbärande växt. Inte heller sägs det att Soma är grön, svart, grå, mörk eller blå – alltså de färger man normalt förknippar med växtlighet.

Det vanligaste vediska färgepitetet för Soma är hari. Hari är besläktat med hiranya (gyllene) och används om röda nyanser, med släktingar som tyskans gelb och engelskans ”gall” och ”yellow”. I sanskritlitteraturen används hari för att beskriva rött eller ljusgult, alltid med betoning på något bländande och strålande. När Vedorna talar om Soma som en tjur, är det ibland en röd tjur. (”Tjur” motsvarar i sanskrit allt som är ädelt och allt som intar en ledande position.)

Andra passager beskriver Soma som aruna (allt från ljust brunt till gryningens rött), arusa (solens färg) och babhru (rödbrun eller gulbrun). Saften från Amanita muscaria råkar vara rödbrun, och själva svampen är klarröd när den väl har gjort sig av med sitt embryonala hölje. En passage i Vedorna (Rigveda IX, 71) tycks återge något av Amanita muscarias livscykel: ”Aggressiv som en folkens dråpare går han fram, råmande av kraft.

Han fäller den färg som är hans. Han lämnar sitt hölje, går till mötet med fadern. Av det som flyter gör han ständigt sin högtidsdräkt.” Hänvisningen, menar Wasson, gäller den märkliga styrka med vilken svampen tränger upp till markytan och sedan stöter av det vitaktiga hölje som är typiskt för den omogna Amanita muscaria. ”Högtidsdräkten” syftar, tror han, på de vita fjäll som sitter kvar på den mogna svampen. Det finns fler hänvisningar till avstötningsprocessen: ”Som en orm kryper han ur sin gamla hud.”

Soma kallas ibland för en växt med ett öga: ”Solen [Soma] ser med ögat mot de kära platserna och Himlens högsta plats”, ”Soma som har solen till öga … har strömmat ut … han flyter genom världen.” Wasson påpekar att det är osannolikt att någon slingerväxt, lian eller växt av törel-/”milkweed”-typ skulle beskrivas på det sättet. Men Amanita muscaria har en köttig, pelarlik stjälk och är – som jag sagt – klarröd. En ung Amanita muscaria kan se ut som ett öga, särskilt nattetid, då den tycks lysa på grund av någon märklig förmåga att avge strålning. Soma-stjälkens köttighet nämns gång på gång i Rigveda. De flesta ersättningar för Amanita muscaria i efterhand saknar en sådan stjälk; stjälkar hos klätterväxter är oftast träaktiga, som stjälkarna hos marijuana. För Wasson såg teorin om Amanita muscaria därför mycket lovande ut.

ODLING

Amanita muscaria har aldrig lyckats odlas framgångsrikt, inte ens i laboratoriemiljö. Den växer bara vid foten av tallar, granar och i synnerhet björkar.

De flesta forskare är överens om att arierna kom från nordöstra Europa, slog sig ned under en längre tid på en platå nära Kaspiska havet och därefter trängde in i Indusdalen och vidare in i Indien. Språkliga belägg tyder på att de under en period levde i nära kontakt med ett finno-ugrisktalande folk, som lånade vissa ord av dem. Ursprungsområdet för de finno-ugriska språken är norra Sibirien, men historiska källor visar att finno-ugriska talare kom i kontakt med indoeuropeisktalande grupper nära Kaspiska havet omkring 2500 f.Kr. Amanita muscaria förekommer på havsnivå hela vägen från Kamtjatka till Norge. I Indien växer den däremot bara i de allra högsta bergsområdena, från cirka 8 000 fot och uppåt. Den finns fortfarande på bergstopparna i Hindu Kush och växer även i Himalaya. På alla dessa platser är björk, tall och gran vanliga. Men de förekommer inte i dalgångarna söder om Oxus eller på Ganges slättland — och det gör inte heller Amanita muscaria.

Enligt Wassons teori måste arierna ha fått slut på sina förråd av Amanita muscaria när de invaderade nordvästra Indien; det skulle kunna förklara varför Soma saknas och varför man i sena vediska hymner och i Brahmanas talar om att ersättningar användes. Ändå levde mystiken kring Soma kvar länge. I Vedatexterna nämns ingen valli, alltså någon klängväxt; den termen dyker upp först i senare litteratur — som Wasson menar skrevs långt efter att Amanita muscaria hade upphört att användas.

Förberedelse

Om Soma skulle användas i ritualer behövde den bevaras en tid. Efter skörden torkades den; senare blötlades de torkade stjälkarna i vatten och pressades sedan mellan stenar, eller mellan en sten och en bräda. Vedaskrifterna nämner tre filter som saften passerade innan den dracks. Ett av dem var gjort av lammull. Det första filtret ansågs vara solen själv, och Wasson citerar avsnitt ur Rig Veda, bland annat detta: ”Solens klara strålar breder ut sig över Himlens rygg, filtret, o Soma ... Härskare över allt som ser solljuset, renar sig Soma. Segerrik över profeterna fick han vägens ord att ljuda, han som renas av solens stråle, han diktens fader, mästarpoeten som ingen överträffar.” Det tredje filtret var prästen. Ja, att låta kroppen bryta ned denna svamp och därefter dricka den urin som uppstod var ett direkt och mindre illamåendeframkallande sätt att uppleva en psykedelisk upplevelse. Motbjudande? Kanske. Egentligen: ja. Men för arierna var det den mest kraftfulla och snabbaste metoden att inta den, eftersom syrakonverteringen under matsmältningen skapade mer aktiva föreningar för vidare konsumtion.

Den kristna kopplingen

Även mytologin har en hel del att säga om Amanita muscaria. Wasson återger en reproduktion av en fresk från 1291 i ett kapell i Abbaye de Plaincourault i Frankrike, där Amanita muscaria skildras som trädet varifrån ormen räckte frukten till Eva. År 1924 hittade ryssarna en uråldrig mongolisk gobeläng (som Wasson också återger på bild) där fåglar blickar ner på svampar från höga klippor. Och i Ajantagrottorna i Indien finns en fresk som föreställer något som ser ut som Amanita muscaria. Beelsebub har beskrivits som Fluggornas herre, och det är ett faktum att Amanita muscaria drar till sig flugor och en gång i tiden ansågs döda dem, även om den i själva verket bara bedövar dem tillfälligt. Den användes som flugfångare i europeiska hem ända in i relativt modern tid. Här finns utrymme för mycket mer undersökning, liksom för spekulation. Ändå är detta fortfarande den enda övertygande hypotesen om den gåtfulla Soma som hittills har presenterats.

Miguel Antonio Ordoñez

Miguel Ordoñez har en kandidatexamen i massmedia och kommunikation och är en erfaren skribent med 13 år i branschen – och det blir fler. Sedan 2017 har han bevakat cannabisrelaterat innehåll. Genom löpande, noggrann research i kombination med egna erfarenheter har han byggt upp en gedigen kunskapsbas inom området.

Läs hela biografin