Kan absint få dig att hallucinera?

Absint är en ökänd alkoholhaltig dryck som främst förknippas med de konstnärer som uppskattade den i 1800- och 1900-talets Europa. Men vad är absint egentligen, och är den verkligen psykedelisk? Och hur gör man den här drycken hemma?

Hur görs absint?

Absint, även kallad den gröna fen (la fée verte), kan förekomma i flera nyanser av grönt – eller vara helt färglös. Tillverkningsprocessen liknar den för gin: örter som malört får dra i en basalkohol innan spriten destilleras på nytt, vilket rundar av och tar bort en stor del av den bittra smaken. Om absinten är klar och färglös vid buteljering kallas den för ”blanche” eller ”la bleue”.

Mer traditionella sorter får sin imponerande smaragdgröna ton genom en andra macerering med andra växter, till exempel isop och pepparmynta. Oljorna, sekundära metaboliterna och klorofyllet från dessa växter ger drycken dess karakteristiska gröna färg. Det här steget bidrar också med en mer komplex smakprofil och anses vara viktigt för mognaden under lagringen.

Absintens historia och risker

Absintens historia går inte att skilja från konstnärerna som älskade drycken – och från alla berättelser som växte fram kring den. Malört, en av absintens viktigaste ingredienser, har sitt ursprung i Val-de-Travers i Schweiz och kallades av poeten och konstnären Arthur Rimbaud för “glaciärernas salviabuske”.

Den första dokumenterade noteringen om absint kommer från 1792, då den schweiziske läkaren Dr Pierre Ordinaire nämnde den. Det var han som myntade namnet “la fée verte” (den gröna fen) och ordinerade den som ett universalmedel mot allt från epilepsi till njursten och gikt. Men senare skulle drycken bli Belle Époques mest trendiga val i Paris – från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet. Absint sågs som en musa för författare som Rimbaud och Oscar Wilde; Wilde beskrev bland annat hur han hallucinerade efter att ha druckit den. Konstnärer som Manet och Picasso bidrog till att göra absinten ikonisk, så pass att “drinktimmens” Paris – klockan fem – började kallas Den gröna timmen.

Så var, och hur, gick allt så fel?

Allt leder tillbaka till Schweiz. År 1905 drack den 31-årige bonden Jean Lanfray en extrem mängd vin, konjak, brandy, crème de menthe och – förstås – två glas absint, dessutom på nästan tom mage; han hade bara ätit en smörgås. Helt nedsjunken i en alkoholdimma gick Lanfray hem och dödade sin fru och deras två barn.

Det här var en tid då nykterhets- och förbudsrörelsen började få ordentligt med vind i seglen. När nyheten om morden spreds vände sig opinionen snabbt mot absint, vilket ledde till att 82 00 underskrifter samlades in för att få drycken förbjuden. I USA infördes ett förbud 1908, och igen 1915. Frankrike införde sitt förbud i samband med första världskriget. Förespråkarna hävdade att absint bidrog till att ”fördärva människor”, och att det dessutom var opatriotiskt att dricka den eftersom den var schweizisk.

Absint förbjöds i USA och i många europeiska länder, bland annat Frankrike, Nederländerna, Österrike, Schweiz, Belgien och Ungern. I vissa regioner låg förbuden kvar i nästan ett sekel. Först 2007 skrevs en lag i USA som omklassade nästan all absint och gjorde den helt laglig att sälja på barer och att dricka. Det enda undantaget var absint som innehåller ämnet thujon, ett nervgift som i högre doser kan orsaka förvirring och epileptiska kramper, men som också har kopplats till symtom som yrsel, hallucinationer och vanföreställningar.

Varför tror folk att absint kan få dig att hallucinera?

Absint sågs länge som en musa för franska konstnärer, men det är den irländske författaren Oscar Wilde som till stor del ligger bakom den seglivade idén att absint framkallar hallucinationer. En kväll, efter att ha druckit rejält med öl och absint, började Wilde gå hem. När han försökte ta sig fram på gatorna tittade han ner mot fötterna och tyckte sig se tulpaner som sköt upp ur hans ben och slingrade sig över kroppen medan han gick. Tulpanerna blev allt klarare och mer intensiva, nästan verkliga – tills han blinkade tungt och de försvann.

Trots att det inte finns några belägg för varför detta skulle ha hänt – annat än kraftig berusning – höll Wilde fast vid att upplevelsen berodde på absinten. Det har bidragit till myten om dryckens enorma kraft. Och eftersom Wilde rörde sig i de mest trendkänsliga kretsarna gjorde historien också absint ännu mer populärt bland konstnärer och författare.

Det betyder dock inte att absint var helt ofarligt. Risken handlade mindre om själva drycken och mer om tillsatser som kunde förekomma i billigare varianter.

Kan absint orsaka hallucinationer?

Eh, nej.

Ämnet i absint som har väckt mest kontrovers är tujon – en naturligt förekommande förening i malört. I dag innebär absinttillverkning att tujonhalten måste sänkas till lagliga nivåer för att slutprodukten ska få säljas.

Sanningen är att tujon i höga doser kan vara giftigt. I särskilt koncentrerade former, som i en reducerad olja eller tinktur, kan tujon påverka signalsubstansen gamma-aminosmörsyra (GABA). GABA kan bidra till känslor av eufori eller dysfori, men ger i sig inte upphov till hallucinationer – såvida personen inte redan har en underliggande psykologisk problematik. En överdos av tujon kan leda till nedsatt motorik samt kramper och anfall. Däremot är mängden tujon i traditionell absint osannolik att orsaka skada om man dricker med måtta. För att det ska bli riktigt farligt skulle de flesta sannolikt drabbas av alkoholförgiftning långt innan tujonförgiftning.

Luke Sumpter

Med en kandidatexamen (BSc (Hons)) i kliniska hälsovetenskaper och en passion för att odla växter har Luke Sumpter arbetat som professionell journalist och skribent i skärningspunkten mellan cannabis och vetenskap de senaste 7 åren.

Läs hela biografin